Jag började blöda igen, men bara lite som så många gånger förr. Ingenting jag bryr mig om, inte just då i alla fall. Jag minns känslan och dimman tar över för mycket - jag har inte tid att slösa bort den här stunden på ångest. Skulle jag ångra mig där så skulle jag ångra precis allt: Det hade gjort mig trött och förvirrar; och när jag är som absolut mest fulländad orkar jag inte känna så. Ångest kan jag ha imorgon (och kommer förmodligen att ha så ändå...).

För just där är jag lycklig. 
Trots det tvetydiga i situationen är jag levande här. Det spelar ingen roll att mitt hjärta bankar och ögonen glänser - jag trivs i kroppens skakningar. Som om jag återvänt hem; hittat rätt i mig själv igen.
Blundar jag här så finns inte du, inte han och inte dem. Historien är bortglömd, gårdagen ett skämt. Morgondagen avlägsen, det löser sig alltid. Det finns ingen tvekan eller problem i fulländning. Det är som att leta småtroll i himmelen.

Jag andas in och anser att jag vill stanna här föralltid.

Har plötsligt svårt att se varför det känts så viktigt att göra någonting annat: Varför skulle någon nånsin vilja göra något annat, alls? Varför skulle jag någonsin vilja vara någon annan, alls?
Det är ju först nu som jag är jag: Jag har varit så uppslukad i jakten att jag glömt bort att jag vet vart man vänder sig till svaren. Att de finns där hela tiden, inom ett rimligt avstånd. Puls och vibrationer är sånt man får räkna med, trots allt - jag älskar det här. 

Och imorgon...? Imorgon kommer allting vara annorlunda.
 Man kan inte lura sig själv för alltid, och mina visioner är kortlivade. Som en kapplöpning mot stenmur: Jag kommer slå i och då kommer det göra ont. Sminket kommer försvinna, ridån kommer att falla. De spelade känslorna tappar sin pondus, den stjärnfyllda gårdagen glömd.  
Men som sagt. Just nu är tvättmaskinens ljud behagligt, och hjärnan ovanligt tom.
Skrik inte på mig för att jag gör fel. Jag kommer skrika tillräckligt sinnom tid.