Dålig kväll. 

Vill skriva, hittar inga ord. Som om hjärnan är helt tömd på idéer; alkoholen har väl slutligen frätit bort även det sista.
På dåligt humör. Arg.
Då främst på kanal 3 för att de är så fruktansvärt, jävla dåliga på precis allt. Aldrig har det väl funnits en kanal som visat så mycket skit. Eller det skulle väl vara femman då men de visar åtminstonde underhållande skit.
"Adam live", vad är det? Enda gången jag frivilligt skulle kolla på det svinet vore om det beslutades att han skulle avrättas: Att se honom dingla i ett rep vore underhållning på hög nivå.
Jag hatar verkligen Adam. 

  
Det är som det är och det blev som jag sa. Ibland funkar inget alls & ibland är saken nästan bra.

Jag började blöda igen, men bara lite som så många gånger förr. Ingenting jag bryr mig om, inte just då i alla fall. Jag minns känslan och dimman tar över för mycket - jag har inte tid att slösa bort den här stunden på ångest. Skulle jag ångra mig där så skulle jag ångra precis allt: Det hade gjort mig trött och förvirrar; och när jag är som absolut mest fulländad orkar jag inte känna så. Ångest kan jag ha imorgon (och kommer förmodligen att ha så ändå...).

För just där är jag lycklig. 
Trots det tvetydiga i situationen är jag levande här. Det spelar ingen roll att mitt hjärta bankar och ögonen glänser - jag trivs i kroppens skakningar. Som om jag återvänt hem; hittat rätt i mig själv igen.
Blundar jag här så finns inte du, inte han och inte dem. Historien är bortglömd, gårdagen ett skämt. Morgondagen avlägsen, det löser sig alltid. Det finns ingen tvekan eller problem i fulländning. Det är som att leta småtroll i himmelen.

Jag andas in och anser att jag vill stanna här föralltid.

Har plötsligt svårt att se varför det känts så viktigt att göra någonting annat: Varför skulle någon nånsin vilja göra något annat, alls? Varför skulle jag någonsin vilja vara någon annan, alls?
Det är ju först nu som jag är jag: Jag har varit så uppslukad i jakten att jag glömt bort att jag vet vart man vänder sig till svaren. Att de finns där hela tiden, inom ett rimligt avstånd. Puls och vibrationer är sånt man får räkna med, trots allt - jag älskar det här. 

Och imorgon...? Imorgon kommer allting vara annorlunda.
 Man kan inte lura sig själv för alltid, och mina visioner är kortlivade. Som en kapplöpning mot stenmur: Jag kommer slå i och då kommer det göra ont. Sminket kommer försvinna, ridån kommer att falla. De spelade känslorna tappar sin pondus, den stjärnfyllda gårdagen glömd.  
Men som sagt. Just nu är tvättmaskinens ljud behagligt, och hjärnan ovanligt tom.
Skrik inte på mig för att jag gör fel. Jag kommer skrika tillräckligt sinnom tid. 

  Yes. Han är världens sötaste. 

Utlämnande men aldrig privat. 

Jag saknade dig idag. Jag saknade dig för att jag såg en sån där typisk du-grej som fick mig att tänka en såndär typisk du-tanke. Jag saknade dig för att det var sol ute och för att det låg i luften. För att det inte var varmt och inte kallt, precis som det alltid var när vi skrattade så mycket. Åh, minns du ens när vi skrattade så mycket? Kommer du ihåg hur ren luften var, hur kylan slog mot kinderna och ögonen tårades på ett bra sätt? Jag älskar alltid den här tiden, för att den är bra. Men sedan dig älskar jag den ännu mer, för att den påminner om något bättre.

‎"Allt gick mycket lättare då jag förstod att den jag hade göra med är en intelligent person i en vuxen kropp. Men med en 2-årings känsloliv. 
Vem försöker be en tvååring ta hänsyn till dina känslor?"

Utlämnande men aldrig privat. 

Jag saknade dig idag. Jag saknade dig för att jag såg en sån där typisk du-grej som fick mig att tänka en såndär typisk du-tanke. Jag saknade dig för att det var sol ute och för att det låg i luften. För att det inte var varmt och inte kallt, precis som det alltid var när vi skrattade så mycket. Åh, minns du ens när vi skrattade så mycket? Kommer du ihåg hur ren luften var, hur kylan slog mot kinderna och ögonen tårades på ett bra sätt? Jag älskar alltid den här tiden, för att den är bra. Men sedan dig älskar jag den ännu mer, för att den påminner om något bättre.

‎"Allt gick mycket lättare då jag förstod att den jag hade göra med är en intelligent person i en vuxen kropp. Men med en 2-årings känsloliv. 
Vem försöker be en tvååring ta hänsyn till dina känslor?"

Frågestunden är nu avslutad.
- ber om ursäkt över den dåliga annonseringen.

"Bör jag raka på sidan eller spara ut?"

Ja, kära läsare. Dethär är väl ett problem vi alla slagits med någongång. För majoriteten av oss startar funderingarna ungefär vid 12 års ålder då vi börjar spekulera om sex och samlevnad, men för andra kommer det något senare. Med detta sagt vill jag också understryka att dina funderingar inte är speciellt ovanliga och dina tankar är inte smutsiga! Vi lever idag i ett samhälle där alla sexualiteter är så gott som accepterade, alltså behöver du inte grunna på huruvida du kommer brännas för din alternativa livsstil eller ej, om du nu kommer fram till att det är vägen du vill gå. Dock tycker jag det var en ypperlig idé av dig att vända dig till mig först: Ibland kan det kännas enklare att öppna sig via cybervärlden. 
Det viktiga är: Följ ditt hjärta och var inte rädd för konsekvenserna.
Har du vidare frågor och funderingar hänvisar jag dig att prata med din barnmorska, mamma eller rentav googla det.

P.s
Jag hoppas du inte har någonting emot att jag valde att besvara "tanken bakom frågan" åt dig. Förstod ju genast att det var din läggning du funderade på då enbart flator och modeller rakar håret. Om det mot all förmodan skulle vara så att du är en vanlig, straight tjej så är svaret självklart nej, absolut inte i helvetet - och är du helt hjärndöd som ens överväger det?  

"I'm puttin' on my shades to cover up my eyes"