Faith?  

Min bok går åt helvete och jag funderar återigen på Jämtland. Det blir nog så, om arbete finns. 
Men: Har återigen bestämt mig för att gå ner i vikt. Tre kilo på en vecka! Sex kilo på tre veckor. Första tre går alltid fortast. = Ingen mat, massa vatten, långa promenader.  Avskyr precis allt med min kropp idag, så ser inga direkta alternativ. 

Jag har vant mig vid att sakna, kanske gjort det till min grej. 
Kan stänga av per automatik, om nån ser ut att såra mig. 
Har slutat att ta åt mig, när världen bara rasar. 
Blundar tills det löst sig, det är först då som jag vaknar. 

För att alltid känna oro, är nått jag inte vill och kan. 
Står hellre själv och andas, även om det blir ensamt ibland. 
Och att ta någon nära, kan bara innebära slut. 
Folk har gjort det förr, alltid varit så förut. 

Jag lätt att vara öppen, men svårt att säga hur jag mår. 
Svårt att verkligen släppa in nån när dom frågar hur det egentligen går.
Gillar prata bort sånt, stänga av och vara glad. 
Vågar inte berätta, hur illa saker brukade va. 

Hur illa dom har gjort mig, även om jag faktiskt vet: 
Att alla har historia, och man kan inte skylla på det. 
Men när jag ändå gör det, så gör jag det diskret. 
Väljer dra mig undan med mig själv i hemlighet. 

Men nånstans när jag ser dig, vill jag ej vara jag mera. 
Tänker att det finns sånt, som faktiskt går att dela. 
Känner faktiskt tillit, och då fyls jag med förundran. 
Men någonstans så känns det, som om du brydde dig från början. 

Städa - Stan - Skogslek med hjärtat - Gymmet - Skriva på a la bok - Ut & springa.

Redan när jag vaknade så visste jag att någonting var hemskt fel. Kanske var det pappas dämpade steg ute i hallen eller telefonens ständiga sång som fyllde mig med känslan. Kanske var det för att det varit fullmåne och jag sovit dåligt. Nu när jag tänker tillbaka på den där morgonen så måste det ha varit någonting sådant som frambringade de där ilandet utmed ryggraden. Någonting deje-vü aktigt måste ha spelat sin roll, måhända att det var djävulen som valde att dra fram sitt hjärter ess ur jackärmen. Eller var det bara gud som hade tröttnat på sitt jobb och tagit tillfällig semester? Vad det än var så var det mäktigt. Det var starkt. Det tvingade fram kallsvett och fick mig att andas fort och orythmiskt.

Därför borde jag väl inte blivit chokad när pappa kom in:
- Mamma är sämre, var allt han sa, det är brottom nu. Konstigt nog var chokad just det jag blev. Kroppen stannade upp, hjärnan vägrade arbeta och det vred sig i magen på mig. Mamma har blivit sämre, så enkla ord. Men undra hur svårt det hade varit att säga det. Inte en tredjedel så svårt som att ta in det.
Det var två år tidigare som min mamma blivit sjuk. Cancer sa läkarna. För mig var det inte cancer. Det var allt annat än cancer. Det var tabletter, läkarbesök, mardrömmar och biverkningar. Det var en ständig oro, tusen tårar och ännu fler små hål i mitt hjärtan. Men det var ingen cancer. För cancer visste alla vad det var. Och cancer dog man utav. Men min mamma skulle inte dö, min mamma skulle leva.

Och det gjorde hon också, i hela två år. I två år så brottades hon mot sin sjukdom och allt som den förde med sig. Hon stog starkt emot dens många olika utslag. Hur enveten den än var och från vilket håll den än valde att gå till anfall från så mötte hon den alltid med all den possitiva energi som hon kunde förmå sig framkalla. Men den var lömsk cancern. Den valde att komma i vågor, den ömson slet sönder henne, ömson in vaggade henne i ett svekfullt hopp. Hoppet är det sista som lämnar människan, men det svåraste att bära - är det inte så man säger? Precis så var det i alla fall. Hur illa det än stod till med henne och hur dåligt hon än mådde så slutade hon aldrig hoppas. Även när allting bara var skit, hon gick upp i vikt och tappade håret. Vid ett tillfälle förlorade hon till och med smaken.

En elakartad hjärntumör är väl det sista man förväntar sig drabbas av? Att hon dessutom skulle göra det hade innan verkat omöjligt. Hon var den som tränade flera gånger i veckan, var ute mycket i friska luften och åt rätt mat. Hon var smart och duktig på sitt jobb, dessutom var hon snygg som fan (något jag ofta fick höra). Som mamma var hon enastående, en klass för sig helt enkelt. Hon var godhjärtad och sympatisk, skänkte ofta pengar till välgörenhet och hade fler fadderbarn resten av grannskapet tillsammans - inte borde väl hon få cancer? Cancer är en sjukdom som drabbar osunda människor trodde jag. Människor som missbrukar sina kroppar eller lever i storstäder fyllda med avgaser. Gamla människor får cancer, patienterna på cityakuten får cancer och avlägsna släktingar får cancer. Eventuellt kunde gud tänkas skicka cancern på onda människor också, människor som mördat och våldtagit - sådana avskum kunde mycket väl få sig en dos cancer om nu någon va tvungen att få den. Men inte min mamma. Inte min vackra och glada mamma. Inte tjejen som alltid va så full med energi och idéer, hon med glimten i ögat fick helt enkelt inte vara den som drabbades utav cancer. Hur kunde livet vara så orättvist?
Jag var mellan tolv och tretton år när mamma fick sin diagnos fastställd efter ett ep anfall. Jag var femton år sommaren då hon dog. Det var den morgonen som jag talade om tidigare, morgonen med ilningar längst ryggraden.

Jag var dock inte där sekunden då hon dog. Jag satt i bilen tillsammans med min pappa (de var sedan länge skilda) och min sex år yngre lillasyster, vi var påväg ner. Konstigt egentligen, det tar bara några minuter från vårat hus ner till Tuvängen (hemmet som mamma låg på de där sista veckorna) men ändå lyckades vi komma sekundrarna försent. Jag fick däremot se mamma när hon var död. Jag satt brevid henne och höll henne i handen medans hon blev allt kallare och kallare. På teve får man alltid se hur människor blir vita när de är döda, det stämmer inte, de blir gula. En sjuklig gul färg, dödgul helt enkelt. Ögonvitorna blir också läskigt annorlunda, likaså lukten. Bortsätt från det är det egentligen ingenting som är annorlunda med personen som ligger där framför en. Den hade egentligen kunnat sova, ligger där helt lugn och stillsam. Den ser nästan fridfull ut. Ett par sköterskor hade "gjort iordning" henne också vilket förmodligen var orsaken till att hon såg just sådär fridfullt död ut, inte skärrande eller oanständigt död.
Jag vet inte hur länge jag satt där. Jag minns att jag kramade och nöp henne om vartannat, grät och skrek och bad till gud om att hon skulle vakna. Jag minns hur jag låg lutad med huvudet mot hennes bröst, besatt av tanken på att det skulle vara sista gången som jag skulle ligga så. De spelade "The actor" på lugna favoriter och jag grät ännu mer. Jag kramades hårt utav både min mormor, pappa, lillasyster, morbror och kusin men ingenting kunde ge mig tillbaka mitt hjärta. Efter säkert en timma så gick jag ut och rökte.

Någonting jag ofta har tänkt på sedan dess är det som jag uppmärksammade när jag kom ut: Det var solsken ute. Molnfritt. Fåglarna kvittrade och blommor blomstrade. Det var nästan bränna-sig-på-asfalten-varmt. Varför var det sol ute? Varför regnade det inte, en sådan tragisk dag? Vem kunde vara så grym att den lät solen skina, när jag själv höll på att drunkna i regn? Hur kunde fåglarna kvittra så glatt när jordens största tillgång just gått bort? Och de människor som jag senare stötte på, hur kom det sig att de inte kände till vad som hade hänt? Varför skrattade de och var glada, förstod de inte att världens självaste centrum just förflyttat sig från jordelivet?
Nej, det är klart att de inte visste. Hur skulle de kunna veta? Det var mitt universum som var försvunnit, inte deras. Deras kommande sorger skulle jag skratta mig omedveten förbi. Det var inte deras fel, de kunde inget veta och om de hade vetat hade de ändå ingenting kunnat göra. Trots det så gör tanken mig fortfarande lite bitter, de borde verkligen vetat vilken underbar talang som nu aldrig skulle kunna tänkas korsa deras vägar.

Det är nu ett och ett halvt år sedan som min solstråle lämnade mig här helt ensam. Hon var så mycket mer än bara en mamma, hon var min bästa vän. Hon var den första människan som jag någonsin älskade. Hon är inte någon som är enkel att släppa. Jag drömmer fortfarande om henne nästan varje natt, fortfarande gråter jag och önskar henne tillbaka. Det finns till och med de stunder då jag önskar att de skulle ha tagit mig istället för henne. Det går inte en timme utan att hennes namn passerar min tankebana. Sorgen är fortfarande ofta för stor för att orka prata om. Men ibland går det. Ikväll gick det. Och jag skall säga er alla en sak: Saknaden kommer aldrig någonsin försvinna, men den kommer bli lättare att bära. Det enda jag kan göra är att se till att hylla minnet utav henne genom att bli precis så bra som hon hade önskat.

Cancer är en förfärlig sjukdom, inget jag önskar ens åt min värsta ovänn. Och vi kan alla drabbas utav den, alla riskerar att stå där omringade utav den. Man får helt enkelt vara beredd på att livet kan satsa emot än. Det viktiga är vad man gör om man själv får den diagnos (eller någon annan livshotande) som hon fick. Är man den som satsar allt som hon gjorde, den som kämpar sig igenom alla cellgiftsbehandlingar och all strålnig? Den som väljer att försöka leva. Eller är man den som backar ur? Den som inte vågar utan låter sjukdomen vinna över än?
Kanske lever man lika länge om man tillhör den sista kategorin som man gör om man är bland de första. För det är inte säkert att man överlever trots medecinsk vård. Kanske man går igenom allt det där i onödan. Men vet ni vad? Även om det skulle vara så, ja då har man i alla fall försökt. Man har gett barn och syskon någonting att vara stolta över, man ger dem lite extra tid. Och man vet aldrig vad som kommer efteråt, finns det någon himmel eller är man bara död när man dör? Man går all-in i vetskapen att man kan förlora, men destu viktigare är: Varför gör du det? Varför lämnar du in dina sista marker? Jo, för att det finns en chans att du vinner. Och vad är egentligen mer värt att dö för än möjligheten att få leva?

Jag minns hur vi skratta, då du var min bästa vän,
Och visst smärtar det väl lite, att aldrig se dig sådär igen.

Life's better when you're around.

Jag funderar starkt på en sån där hektisk jävla hälsovecka fylld av naturdiet, jogging och långa promenader. Börjar bli halvsugen på att slå skinny rekordet till sommaren - nej det är inte omöjligt. På nån månad kan man åstadkomma det mesta. Och om jag nu lyckas - blir det London då eller bara en helt ny garderob? Tåls att tänka på. Saknar nämligen den där platsen så att jag dör lite inombords.

Snälla förstå mig, för jag är mindre ensam då. Visst finns det miljoner att ringa, men vad spelar det för roll om man inte kan vilja prata med dem alls..?