"Du är rätt svår att få tag på."
No shit Sharlock? Du om någon borde väl veta; du var ju trots allt med och skapade systemet? Byta nummer - blocka nummer - ge ut sitt "extra nummer".
Kort sagt: Hur kan du ännu inte insett att det bara finns överraskningsmetodern som funka. 

Blev du gladare nu? :)

Igår gjorde min hund någonting helt otroligt. 

Faktiskt var det så fantastiskt att jag tror att min känsla då går att jämföra med den där stoltheten som föräldrar känner när deras ungar säger "mamma" för första gången, eller "pappa" också för den delen. 
Mitt älskade lilla hjärtat lyfte på ena benet när han kissa.Och inte utav en olyckshändelse denna gången - inga buskar var i vägen och han råkade inte bara välta över lite tack vare sin klumpighet. Nej, det var naturensgång (samt hans lite sent utvecklade manlighet) som gick in och sa åt honom att det var så man skulle göra. 
"Puh", tänkte jag. "Min hund är inte gay." För det är ju inte okej att vara, det vet väl alla? 

Vad är då problemet? 
Jo. Liknelserna mellan honom och "mammasägande" ungar slutar tyvärr inte där.
På samma sätt som man hör småbarn gorma ur sig föräldrarorden i tid och otid för att dom är dumma nog att inte fatta att det bara var facinerande första gången; på samma sätt nyttjar han varje tillfälle till att stolt lyfta på högerbenet. 
Och det kunde ju vara okej kan man ju tycka, om det nu vore så att det var någon annans hundjävel som lagt sig till med sådana fasoner. Eller om fanskapet åtminstonde kunde ge fan i att använda allt ifrån skyltfönster till grannens nyuppsatta staket till pissoar -  då kanske man kunde acceptera det där dumma ansiktsuttrycket han får såfort han lyckas hålla balansen på sina andra tre ben och uträtta sina behov! För visst är det tydligt: Lillkillen tror numera att han vunnit nobelpriset bara för att han visat på en någolunda pricksäker förmåga. 
"Fan," tänkte jag. "Jag som var orolig för att min hund skulle vara gay. Han är ju hur grabbig som helst!"

Det är tur att han är söt. För den är fan inte smart i alla fall :) . <3   

"Jag kan inte låta bli att undra:
Tanken slår mig om igen.
Mötte hon upp dig med förundran,
eller kom du som en vän? 
När hon vandra över ängarna,
skrämdes hon då utav dem?
När hon mottogs utav änglarna,
hade hon då hittat hem?

I allting finns en djupare plan;
Ingenting är bara händelse.
Och hon som var så fenomenal,
var väll glad att få lämna sitt fängelse?

En kyss på iskall kind,
innan själen blev en stjärna. 
Ett tecken på att hon var din.
Och du tog henne så gärna. 

Ta hand om henne till tusen.
Så ser vi till att minnena bevaras. 
För utav alla himmel ljusen,
är det hon som lyser klarast."

Jag älskar dig aldrig för att du är vacker.
Ändå är du alltid det mest enastående jag någonsin sätt.
Dina ögon är det renaste, de mörkaste, de varmaste.
Min blick är alltid i sitt esse när den vilar på dig.

Trots det älskar jag lukten av dig mer än ditt fantastiska yttre.
Och jag älskar din röst, mycket mer än jag avgudar din doft.
Mer än orden, älskar jag ditt sätt att lyssna.
Tänk dig då att jag älskar din mjuka hud lite mer än så.

    Om jag kunde drömma.. 

Jag minns hur vi skratta, då du var min bästa vän,

Och visst smärtar det väl lite, att aldrig se dig sådär igen.
Men var gång vi försöker, så sårar vi oss mer.
Och löfterna vi bryter, blir bara fler och fler.
Fast jag hatar hur du gråter, vill trösta dig godnatt.
Och de gångerna jag gråter, vill jag ha dig här min skatt.
Vill följa blå-blå ögon, vill återfå den känslan. 
Av att alltid ha gemenskap, av att aldrig vara ensam.

Att jämt ha nån att ringa, att alltid finna ro.
Att även mitt i fallet våga fortsätta att tro.  

Har hatat dig så mycket, för att du försvann för länge sen. 
Men när du tog upp kontakten, slängde jag bort dig igen.
Antar jag var sårad, uppriven och sliten. 
Förstod aldrig att du blev, så fruktansvärt besviken. 
Att även mina val, gjorde att det blev just så. 
Ändå kan jag inte, säga förlåt ändå. 
Tror jag måste ha dig, är för trött på att sakna..

Men hur mycket jag än vill, kan jag ej ringa tillbaka.
Kanske under fyllan, eller nån annan effekt, 

men då är det du som blir förbannad, och fattar det direkt.
Kallar det för missbruk, att jag är "gjord att göra stan".
Ändå vet jag du förstår mig, ty du är likadan.

Det var där vi var perfekta, det var där vi var helt fel.
Och kanske borde vi ha,  tänkt lite mer.

Tatt det lugnt med vänskap, sparat våran kärlek.
För som det är just nu mår vi båda helt förfärligt.
Både blev helt fel, ingen blev alls rätt:

Vi misslyckades totalt, fast på olika sätt.

Och varje fel där efter, ger ångest och ger undran:
Är det pågrund av dig som jag tappat min förundran?
Min lycka, mitt skratt, glöden, det allerta. 
Tappa jag allt det, när jag förlorade mitt hjärta?.

  
Gick allting utför då, eller var det när vi bråka? 
Eller var det den där gången som ingen kan förlåta? 
Kanske var det kvällen, då vi vägrade bli sams. 
Eller också när vi myste och när du fråga chans? 
Kanske var det mitt fel, med gest och ord som sved. 
Kanske handla det om dom som aldrig lämna oss ifred. 
Var det flickornas fel som snabbt blev så berömda?
Eller var det när vi träffades som vi blev helt fördömda?

  
Ord tar aldrig slut, bara mening bakom dom. 
Och jag vill inte säga, nått jag inte tänkt nått om.  

Men fick jag göra om allt, hade jag gjort dig om igen. 
För jag lärde mig att älska, när du var min bästa vän. 
D, du är fantastisk, samtidigt är du sämst. 
Och även om det ej går, så saknar jag dig jämt. 

Känslan av att vakna upp vid åtta med ångest för att man tror klockan är mer, allt för att sedan sova vidare till tio och då vakna med ångest över att man inte sovit längre. Det blir lätt så när måndagen känns som söndag: Och inte blir det bättre för att Prego var i stort behov av en långpromenad (har döpt om min hund, kom på att Kompis är ett fult namn..). 
Så, efter att dragit mig kvar i sängen med min självömkan blev det upp och dra på sig skorna. Vill här påpeka att jag faktiskt gjorde mitt bästa för att tänka på Bästisvis (läs: försöka känna glädje över sol, fetaostbiffar och getungar) men nej. Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag understimulerat min hund under helgen och nu skalle bli tvungen att gottgöra honom (samt att P:s mattes rumpa kunde behöv en ordeeeeentlig powerwalk).
Sagt och gjort. 
Vi skyndar ut bara för att upptäcka att solsken tydligen inte behöver betyda värme. Iskallt, knappt promenadvänligt. Rusar vidare; får bli en vända runt sjön i alla fall. Har självklart förlagt min mp3 också, så naturens oväsen stör mig.  

Och där stod han plötsligt.
Iklädd i morgonrock med ett tandlöst léende: Helt oberörd över det faktum att det fortfarande låg frost på marken gjorde han sig redo att hoppa i det iskalla vattnet. Att klippan han stod på saknade både stege och en ordentligt "väg ner i vattnet" verkade inte heller spela honom någon roll: Med badmössan från 50 talet, på flykten från ålderdomshemmet stod han där, till synes lycklig över att snart frysa ihjäl. 
Så jag gick vidare utan ett ord.
Kanske inte helt rätt och riktigt, moraliskt sätt. Kort sagt så är ju chansen att han inte överlevde doppet överhängande: Inte nog med att han kunde varit min farfars farfar - han såg dessutom ut som hämtad från psyket. Men samtidigt känns det ju som att gubben borde ha vårdare som tog hand om honom. Och jag var faktiskt ganska kall, och ville mest av allt bara komma in. Sen finns det ju självklart det uppenbara i att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer med honom, det är ju liksom inte min ensak. 
Men det var en rätt komisk syn, i alla fall. Och jag är inte på riktigt lika dåligt humör längre. Visst, jag är fortfarande skit sur. Men lite bättre är det..