Jag vill inte blunda för dig. 
Jag vill inte sluta ögonen för det renaste, varmaste och vackraste. Jag vill inte stänga mig helt, avskärma mig från blicken som jag älskar mest i världen. Vill aldrig missa ett ögonblick av det mest fantastiska som någonsin gått brevid mig.
Samtidigt är jag rädd för att ta emot dig. Låta alla mina sinnen lyssna, känna din doft och påminnas om ditt underbara léende. Jag är livrädd att hoppas på dig, känna med dig och tänka som dig. Jag blir rädd, för att du är det absolut starkaste som håller mig till marken på samma gång som du får mig att flyga. Och när du går, så smäller det ordentligt.
Allting hos dig, är sagolikt. Allt ifrån dig, är misär. 

Jag ser dig en sekund och kommer plötsligt ihåg hur det är att andas igen. Minns hur hjärnan arbetade på heltid när hjärtat slog för två. Blir varm igen, benen blir lättare..
Så vänder du på stegen och jag känner hur jag faller. Hur djupt det är, hur ont det gör. Hur kroppen vägrar sammarbeta, hur det plötsligt är ännu svårare att andas.
Där kvävs jag av mina egna tankar.
Och plötsligt önskar jag att jag inte varit så rädd för att se på dig. Jag önskar att jag andats djupare, tittat nogrannare. Att jag inte hade låtit rädslan för vad som skulle komma få övertag, utan att jag verkligen levt den där sekunden du var där.

Jag älskar dig. Jag gjorde det från början.
Kanske fanns det en tid då jag trodde att jag skulle må bättre utav att inte ge dig några stunder, att min kropp inte skulle klara av att hantera allt det där som kommer upp.
Idag ändrade jag mig. Idag insåg jag: Jag tar gärna allt det där dåliga, om det betyder att jag också kan få det bra.   

Så. Alla ni som använt era fyllor till att diskutera vem av mig och Christoffer som är fyndigast behöver inte grubbla längre. 
I give you-   

Alltså. 
Kvällen fortgår utan några överdrivet dramatiska händelser. Jag småkikar runt efter den perfekta skinnjackan och funderar på när min nybeställda tavla kommer. Det enda riktigt intressanta som sker är att Christoffer råkar avslöja att han har sportlov (hilarious, då Christoffer är 24 år gammal) vilket gav mig ett gott skratt. 
Tills: Jag inser att hundjävelns klor behövs klippas och jag har inte sätt klotången på över en vecka. Här kan tilläggas att jag bor i en etta, så bara det faktum att den gått upp i rök är ganska intressant men det vittnar väl också om hur extremt oorganiserad jag är. Nåväl, bara att börja leta. Som sagt, en etta - hur svårt kan det vara? 
Det rätta svaret är omöjligt. Efter att först hafsat mig igenom hela lägenheten försöker jag mig på en något mer systematisk genomsökning av alla hörn och lådor: Nothing. Saxhelvetet är som bortfluget och jag blir självklart mer och mer frustrerad för var minut som går. Inte blir det bättre utav att människans s.k bästa vän sitter och stirrar överlägset på mig från sängen, som vanligt tacksam över att slippa röra på sig och med en otäck uppsyn som tyder på att han vet någonting som jag missat.
Så jag gick och la mig igen. Tänkte att nu gör det mig detsamma om jag hittar tången eller inte; skrattar bäst som skrattar sist, vi får väl se hur belåten du ser ut när du inte kan gå längre - tänkte jag och log elakt tillbaka. "Du kan ju försöka spela mot någon som saknar samvete," menar jag. "Dessutom är jag högre rang än dig och kan bestämma precis allt. Tillexempel så kan jag ta ifrån dig alla dina hundleksaker och slänga dem i hundskåpet." 
Hundskåpet. 
Toppen, klart som fan att jag varit dum  nog att lägga tången på det enda stället där den faktiskt skall vara. Samma misstag varje gång. När skall jag lära mig ignonera det där "vad sak har sin plats" crapet och inse att jag är oförändrig när det kommer till det där med ordning och reda? Trots allt så finns plånböcker enbart till för att man skall lyckas gömma pengar för sig själv..